av Sir Ward » 19 april 2018, 13:40
JP:s Daniel Hultqvist om legenden #14 Fredrik "kung" Stillman.
Betalvägg, därav lång text.
Så byggdes den blå maskinen – 10 år sedan HV71 vann guldet mot mf LHC.
Jönköping För tio år sedan – den 18:e april 2008 – vann HV71 SM-guldet mot Linköping.
Här är historien om hur Fredrik Stillmans lagbygge med stjärnor och grovjobbare förvandlades till en segermaskin.
5.17 i fjärde perioden slog svenskkanadensaren Eric Johansson till. I en tilltrasslad situation framför Linköpings målvakt Rastislav Stana letade sig pucken förbi mållinjen – och ett obeskrivligt, vilt glädjekaos utbröt i Cloetta Center.
När ’Lill-Kenta’ Johansson får tv-mikrofonen upptryckt i ansiktet, samtidigt omkramad av sportchefen Fredrik Stillman i båset, säger han på sitt lugna vis att han är ”jävligt stolt”.
– Vi vinner serien och går hela vägen. Det är pricken över i:et. Det är lite ’Gökboet’ ibland men det är skönt.
När det var David Petraseks tur att få beskriva känslorna utbröt han:
– Det är något magiskt med det här gänget.
Två dagar tidigare i Jönköping hade HV på ett närmast sensationellt sätt lyckats vända finalserien i match fem till en 3-2-ledning efter tuffast tänkbara start på med 0-2 i matcher. Trots mardrömsstarten med 0-2-underläge även i den matchen vände HV och vann med 7-3.
Med en obegriplig målexplosion – fem mål på sju minuter, varav tre i numerärt underläge – var det plötsligt guldläge.
– Man var ju tokig minns jag. Vi hade spelat bra men torskat och var inte alls nöjda, minns Per Ledin fram till vändningen.
2007/2008 års upplaga av HV71 är linjen mellan klokhet och galenskap hårfin, om inget annat så sitter den ihop. Här blandas stjärnor som Johan Davidsson, Jukka Voutilainen, Stefan Liv och Jan Hrdina med slagskämpar som Lance Ward och grovjobbare som Per Ledin och Andreas Jämtin.
Eric Johanssons 3-2-mål i förlängningen i match sex innebar att klubben hade säkrat sitt tredje SM-guld genom tiderna, fyra års väntan efter senaste triumfen hemma mot Färjestad var över.
Serien mot Linköping var en maktdemonstration i att aldrig ge upp.
Och Fredrik Stillman kunde äntligen andas ut. Uppdraget var slutfört. HV71, den blå maskinen i elitserien det här året som experter kallade dem, var tillbaka där man hörde hemma – i toppen. Jönköpingslaget var äntligen bäst i Sverige igen efter en rafflande SM-final och en överlägsen serieseger som enda lag över 100 poäng i grundserien.
Men resan mot SM-pokalen började redan 2005 när Stillman tog över som sportchef. Redan då lades pusselbit för pusselbit för att bygga upp HV71 som en maktfaktor i elitserien för flera år framöver.
Efter bakslaget säsongen 2006/2007 – HV71 blev utslagna i sjunde och avgörande semin hemma mot kommande mästarna Modo – var truppbygget på väg att formas till något speciellt:
Fredrik Stillman bjöd över Linköping och värvade backen Mikko Luoma, lockade hem Stefan Liv och Björn Melin från NHL och plockade upp publikfavoriten Per Ledin som lockades av något nytt. Nyförvärven från säsongen före, Pasi Puistola, Jukka Voutilainen och NHL-meriterade Jan Hrdinas skulle få sällskap i jakten på ett SM-guld.
Stillman gjorde även något som ingen annan sportchef vågade göra och hade satsat på den då 33-årige backen Johan Åkerman från allsvenska Skellefteå.
Nu hade HV inte bara bredden, på HV:s kansli hade man gnuggat händerna och haussat upp PR-maskinen till max med Per Ledin och Andreas Jämtin som ’HV:s svin’ tillsammans med Lance Ward. Samtidigt hade grunden för succén med Voutilainen-Davidsson-Thörnberg-kedjan satts.
Och längst bak hade man Stefan Liv igen.
Bygget var alltså redo, stora pengar hade spenderats för att landa nyförvärv – och planen var klar: SM-guldet skulle hem igen.
Thomas Ljungbergh minns hur samtalen med Fredrik Stillman gick under våren när han hoppade på tränaruppdraget tillsammans med ’Lill-Kenta’ Johansson i det som skulle bli guldsäsongen:
– ’Stille’ låg bakom allt. Man får lov att säga att man kom till ett serverat bord just då. Det fanns mycket som såg lovande ut och Stefan var på väg hemåt igen, berättar Ljungbergh.
Fredrik Stillman hade en tydlig idé om hur han ville att HV71 skulle uppfattas, inte bara nu utan framöver, fortsätter Ljungbergh:
– Vi ville spela en tuff, snabb hockey med mycket fart. Ingredienserna fanns där. Vi gnuggade väldigt mycket på special teams till en början. När det satt behövde vi inte ägna så mycket åt det längre. Det flöt bara på.
– Det var inga problem att bygga en grupp av spelarna. Ingen klev utanför ramen, gruppen var så stark att det alltid fanns någon som satte någon på plats om man föll ur den. Det var ofta nyckeln alla gånger.
Hur?
– Jag tror det fanns en respekt bland alla, vilket gjorde mitt och ’Kentas’ jobb lite lättare från början. Men ska jag lyfta fram någon som sticker ut där är det Jan Hrdina, han glömmer jag aldrig. En otroligt ödmjuk världsstjärna. Han fick inte alltid de största rubrikerna men det var många som såg upp till honom och Davidssons kedja. Jag minns att vi i ledarstaben värdesatte honom otrolig mycket.
På vilket sätt?
– Han gjorde ju inte mycket väsen av sig, alla visste ju att han hade spelat med Mario Lemieux och Jaromir Jagr. Men jag tror att han inte brydde sig så mycket. Han ledde med sitt lugn.
***
För Per Ledin var bytet från Karlstad till Jönköping en nystart i hans karriär. Mixen av spelare och hans roll, lovorden om satsningen och vilken status spelare som Johan Davidsson, David Petrasek, Stefan Liv, hade i Jönköping – ’kärnan i laget’, menar Ledin – gjorde det kittlande.
– Det var liksom ”check” på alla punkter för mig. Vi hade kul och respekterade varandra när vi var i ishallen, det var ruskigt härligt. Det finns en risk att det kan bli dålig stämning när så många tävlar om samma position men alla köpte sin roll och gjorde det för lagets skull, säger Ledin, som kallar uppsättningen för ’det perfekta laget’.
– Det var tuffhet, skicklighet, målgörare och grovjobbare överallt. Vi dominerade verkligen.
Du trivdes?
– Klart.. det är då man trivs som bäst, när allt ska ställas på sin spets. Jag triggas av tuffa ramar och vad den atmosfären bidrar till. Det är då man blir utmanad.
– Hade vi förlorat en match och inte spelat bra kunde Davidsson komma in i omklädningsrummet och förklara vilken stolthet vi skulle visa för fansen och för klubben. Jag satt bredvid Stefan och Johan och minns hur det var.
Att Stillman hade plockat in Kenta Johansson som symboliserade lugnet bland alla var också en nyckel till framgång.
– Han var hård men rättvis, fortsätter Per Ledin. Han var aldrig någon som skrek eller gapade utan kom in och lugnade ner oss. En gång kom han mer eller mindre in och sa som det var: ”Fokusera på er själva, skit i resten”. Det satt ju så många vinnarskallar där inne så det behövdes väl ibland.
– Men ja, det blev enklare. Det behövdes inga skrik eller gap. Var han förbannad rann känslorna över, hos många också, men det var hela tiden tillbaka till ”fokus på oss själva”. Jag tycker det är hans största styrka. Han var tydlig mot alla.
Med så tydliga karaktärer i laget måste det varit, tja, slagsmål ganska ofta på träningarna?
– Det var så många vinnarskallar och vi hade många som spelade fysiskt så jag inbillar mig att det var fajter varje vecka. Det var stenhårt.
Ett tecken på det kunde vara minsta lilla straffturnering eller småmålsspel när träningarna skulle varvas ned.
– Det var ett helvete att vara domare då. Var pucken inne? Var det offside? Var det utvisning? Det blev alltid diskussioner och ingen gav sig. Det var alltid så. Var man domare fick man lära sig att vara benhård. Du fick aldrig tveka, skrattar Ljungbergh.
Vem var värst?
– Värst var nog Liv. Stefan var svårast att tas med. Det kunde handla om vad som helst. Alla ville ju vinna oavsett vad vi gjorde. När man jobbar med en sån grupp människor driver de sig själva framåt, det har jag lärt mig.
Per Ledins 33 poäng i grundserien var hans bästa på flera år, siffror han inte tror han skulle nå upp till om det inte var för omgivningen.
– Vi försökte ju bygga spelet på att skaffa fördelar, vi jagade helt enkelt motståndaren och Jan passade med oss. Jag minns att ’Kenta’ var noga med sitt spelsystem och kedjor. Davidssons kedja var fantastisk med puck medan vår styrka låg i att jaga, jaga, jaga. Det var spelet utan puck som mer eller mindre gav oss, min kedja, alla målchanserna. Alla kuggade i utifrån rollerna som kedjorna fick och för oss passade det perfekt.
– Den känslan i gruppen då var nästan löjlig. Vi skulle ju bara stå som vinnare efter 60 minuter. Det blev aldrig någon panik. Visst, vi torskade väl någon gång men jag upplevde att det aldrig gick att komma ikapp oss. Det var svårt att vinna över oss.
HV byggde dig och Jämtin som lagets svin, det blev en framgångsfaktor på något sätt?
– Ja, det handlar om att bjuda på sig själv, så enkelt är det. Jag har väl inte brytt mig så mycket vad som skrivs egentligen. Jag kommer inte ihåg så mycket reaktioner, man hängde inte så mycket på stan då heller under den tiden. Men vi visade fansen att vi var ett gäng spelare som var beredda att ge allt och lite till för att stå där som vinnare. Det blev ett win-win-läge för oss.
Hur värderar du SM-guldet?
– Det där är alltid så svårt att rangordna. Alla guld betyder mycket, säger Ledin som har tre SM-guld.
– I Färjestad kom jag och tänkte att jag skulle sitta på bänken och då blev det en succé. När jag kom till HV fick jag vinna igen, det är svårt att säga faktiskt. Men glädjen man får försvinner aldrig. Du blir så otroligt glad, allting bara släpper. Allt man drömt om blir bara kaos och glädje.
Hur vill du beskriva finalserien?
– Vi fick ju en tuff start och hamnade i underläge med 0-2 i matcher, Linköping var galet bra då. Det jag minns allra mest är match fem, när vi vänder och vinner på hemmaplan. Det blev en ’turning point’ för oss. När vi vann den gick det inte att stoppa oss, så kändes det. Alla lag som vinner något ställer sig alltid den frågan och för vår del kan vi nog alla säga det; Ja, det var vår vändpunkt.
FOTNOT: Vi har sökt Fredrik Stillman för en kommentar, men utan resultat.